Nyligen avled Grodan Bolls pappa, Thomas Funch. Det var en snillrik man. Och den evige frilansaren. Jag intervjuade honom en gång just när han blivit pensionär. Han sa:
- Det är helt otroligt. Man gör ingenting och så rasar det in pengar genom dörrn.
Han var van att få kulor efter prestation. Han hade varit frilans hela sitt liv men bekände att han faktiskt en gång hade varit anställd. I tjugo minuter. Det var hos en släkting som just öppnat något slags rörelse som krävde kontorspersonal, två stycken. Thomas och en till. Kontoret var inte helt färdiginrett, bland annat satt Thomas och den andre anställde bakom ett plastskynke vid varsitt skrivbord med varsin skrivmaskin. Skynket var till för att skydda mot damm som uppstod i andra änden av lokalen där några hantverkare höll på och drilla i golvet.
Plötsligt anmäler sig den förste kunden.
Släktingen blev alldeles till sig och rusade in och sa till sina två anställda att skriv för fan, skriv och slamra med maskinerna så att det låter som om ni är strängt upptagna, skriv på… vad som helst, bara dunka på maskinerna!
Thomas och hans kollega satte igång och efter tjugo minuter tänkte Thomas att så fan att jag sitter och skriver ingenting bakom ett skynke. Han reste sig och gick.
Sedan dess hade han inte varit anställd utan kämpat på med sina figurer, gräshoppan Kalle Stropp och grodan och braxenplankan och papegojan och räven, vars roliga röster han gjorde allihop. ”Jag simmar och jag simmar ifrån Härnösand, jag simmar och jag simmar tills jag stöter på land… ” sa plankan.
Frid över hans minne. Thomas Funcks minne. Förstås.
Ja plankans också. Och Plåt-Niklas och alla de andra.