Ingemar Unge

Nyligen avled Grodan Bolls pappa, Thomas Funch. Det var en snillrik man. Och den evige frilansaren. Jag intervjuade honom en gång just när han blivit pensionär. Han sa:
- Det är helt otroligt. Man gör ingenting och så rasar det in pengar genom dörrn.
Han var van att få kulor efter prestation. Han hade varit frilans hela sitt liv men bekände att han faktiskt en gång hade varit anställd. I tjugo minuter. Det var hos en släkting som just öppnat något slags rörelse som krävde kontorspersonal, två stycken. Thomas och en till. Kontoret var inte helt färdiginrett, bland annat satt Thomas och den andre anställde bakom ett plastskynke vid varsitt skrivbord med varsin skrivmaskin. Skynket var till för att skydda mot damm som uppstod i andra änden av lokalen där några hantverkare höll på och drilla i golvet.
Plötsligt anmäler sig den förste kunden.
Släktingen blev alldeles till sig och rusade in och sa till sina två anställda att skriv för fan, skriv och slamra med maskinerna så att det låter som om ni är strängt upptagna, skriv på… vad som helst, bara dunka på maskinerna!
Thomas och hans kollega satte igång och efter tjugo minuter tänkte Thomas att så fan att jag sitter och skriver ingenting bakom ett skynke. Han reste sig och gick.
Sedan dess hade han inte varit anställd utan kämpat på med sina figurer, gräshoppan Kalle Stropp och grodan och braxenplankan och papegojan och räven, vars roliga röster han gjorde allihop. ”Jag simmar och jag simmar ifrån Härnösand, jag simmar och jag simmar tills jag stöter på land… ” sa plankan.
Frid över hans minne. Thomas Funcks minne. Förstås.
Ja plankans också. Och Plåt-Niklas och alla de andra.

Följande rader är hämtade ur en känd morgontidning, från en artikel om hur storsvindlaren Bernard Madoff har det nu för tiden. Han avtjänar ett fängelsestraff på 150 år. I fängelset råkade han i bråk och en intern kommenterar:
”Jag trodde inte att Bernie hade det i sig. Han fick fram det bästa ur sig: han var verkligen aggressiv, den andre mannen var chockad över att han kämpade tillbaka.”
Detta är rena parodin, genomsyrat av anglicismer och direktöversättningar.
Vad kommer härnäst?
”Jag gick in på en tuppstjärtsbar och gav order om en whisky på klipporna. Jag krossade bargolvet och satte mig i en lätt stol medan en gatuvagn gnisslade förbi utanför, där det stod en försäljare av heta hundar.”
Tidningen skulle kanske byta namn till Svengelska Dagbladet?

Nu är det nya signaler på fronten ”Vad ska man svara?”. Ordet för dagen är absolut.
Alldeles nyss var det eller hur? och dessförinnan precis. Men nu absolut:
– Men är det inte så att du ensam är ansvarig för att hela Göteborg spolats ut i havet?
– Absolut. Och jag förstår att folk är förbannade …
Vartenda intervjusvar börjar med absolut vilket tydligen betyder ’Jovisst, så är det’. Utan att något ansvar följer med, förstås, ansvar är ett ord som tömts på sitt innehåll. Fladdrar som ett tomt skal från makthavarnas läppar.
För bara en kort tid sedan, när man kom in och sa: ”Jisses vad det regnar!” så fick man svaret: ”Ja, eller hur?”
Det är en gåta vem eller vad som styr dessa pratmoden, någon måste rimligtvis börja och sedan hakar folk på. Det är inte en viktig språkfråga, men medge att det vore kul att få det kartlagt. Tänk att kunna peka ut den förste absolutisten!
Häromdagen såg jag i en annons att en vindsvåning låg ”med absolut närhet till Humlegården”. Vad det nu innebär.

Svarsordet ’nä’ finns ännu kvar:
– Är du inte glad nu när du vunnit SM och VM och OS-guld och Nobelpriset … ?
–Nä, alltså, det är klart att det känns bra …
Därtill vill jag notera att uttrycket ”i min bok” är på stark frammarsch, motsvarar ungefär ”i min värld …”

Apropå min spalt om svenska ord som saknar motsvarighet på engelska, så har läsare bidragit med blunda, gapa, moster, faster.

En språkspalt kan inte låta bli att notera att en gammal önskedröm nu gått i uppfyllelse, nämligen en rejäl samling av transpirantodikterna i Grönköpings Veckoblad, världens enda månatliga veckotidning.
De återfinns i boken Staden i mitt hjärta (Lind & Co) som innehåller dels ett urval av Alfred Vestlunds dikter men också femtio transpiranto-dikter.
Detta språk, en parodi på esperanto, består av tyska, engelska, franska, latin, ryska, italienska, svensk slang och vanlig svenska, varför ett rudimentärt hum om dessa språk underlättar förståelsen.
Kungssången heter sålunda Trall Royal, första raden i vår nationalsång blir ”Senila, liberia, pinuppans Polar …” och den kända nyårsdikten, Tennysons Nyårsklockan, blir i översättning till transpiranto La Dinka Sülwester.
De första två raderna lyder: ”Ding, dinka, dong, in tuff sülwesternatta/ al boreal neon et terrans glace”.
Det vill säga: ”Ring klocka ring, i bistra nyårsnatten/mot rymdens norrskensvy och markens snö”.
Dessa förnämliga översättningar är gjorda av Gunnar Ljusterdal och Ulf Schöldström, dåvarande och nuvarande redaktör för tidningen. De är båda vanvettigt fyndiga och trasslar sig ur avsevärda svårigheter med beundransvärd elegans.
Låt mig avsluta med att i sin helhet citera La Nizzo (Tomten) av Vittorio Rydmonto:
”Fimbulnoktürn hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat
tief in las missinassas.
Lunan traskas la rutt sordin’,
Snoj lajt’ in blanko sür la pin’,
dito sür baldakino.
Nizz’ ist nur piggelino.

För er som ännu inte upptäckt den musikaliska skattkistan Youtube har jag börjat samla på pärlor – inte minst för er över sextio.  Titta här får ni se.

Från Expressens bilaga leva & Bo hämta jag följande troligtvis helt korrekta men lätt förvirrande bildtext:

”Servetter sinnrikt vikta som romantiska svanar av Lollo Horn, Gunnar Kajs brorsons frus faster.”

Vad är det som driver folk, huvudsakligen damer, att ”gå ut” med sina kärleksaffärer och berätta för hela den tidningsläsande världen att de haft sex med den eller den? Är det någon ny sorts offentlighetsprincip?
Senast i dag står det i kvällstidningarna att en norsk dam vid namn Tora Uppström Berg, 21 år, för en norsk skvallertidning berättat att hon haft ihop det en natt med Jonas Bergström, som är förlovad med prinsessan Madeleine.
Om den nu fortfarande gäller, den där förlovningen.
Vad är det som förmår Tora att ”träda fram” med denna högst privata information? Om hon, som hon säger, tycker att prinsessan Madeleine har rätt att få höra sanningen, varför berättar hon då inte det för Madeleine – varför berätta det för hela världen?
Finnns det inga telefoner eller postverk i Norge?
Hoppas Tora på ett eget pratprogram i TV?
Och all de här brudarna som Tiger Woods satte på – varför berättar de om saken och visar upp sex-sms som de fått av golfaren? Av vilken anledning betraktar de inte dessa sms som privata? Vad ska vinnas på att visa upp dem? De kanske har filmat möten också och nu förbereder en offentlig visning av filmerna.
Kan kanske dra in en hacka.
Eller är det nån sorts feminism? Man ligger först ned någon som man inte borde ligga med och sedan berättar man för hela världen för att visa vilken skurk karln är.
Sånt man smög med förr smyger man icke längre med.