Varför var kvinnor så elaka mot kvinnor?
I sin bok Just Kids skriver artisten och poeten Patti Smith om sin tid på BB i Camden, USA:
”Eftersom jag var ogift var sköterskorna mycket hårdhänta och likgiltiga och lät mig ligga flera timmar på förlossningsbordet innan de talade om för läkaren att jag hade värkar. Läs mer
I somras bestämde jag mig för att motionera. Jag vandrande omkring iförd nättröja, kortbrallor, gympadojor, stavar och tyngder vid handlederna. En gång mötte jag Vittnet. Han tittade på mig och sa: – Detta bevisar vad jag alltid trott, du är fullkomligt likgiltig inför andra människors lidande.
- Vi har alla kraft att utthärda andras lidanden, sa jag, travesterande den gamle elakingen ja vad hette han, La Rochefaucault?
Vittnet frågade vad jag höll på med. Jag svarade att höll på med att hålla formen. Och när sommaren hade gått visade det sig att det stämde. Jag hade precis samma form som när jag började.
Nu larmar journalisterna och hånar den engelske målvakten som inte fick grepp på bollen, den rullade in i mål och berövade England segern. Han ska avgå och kastas ut och gud vet vad.
Hur oproffsigt är icke detta!
Om en anfallsspelare står framför öppet mål och dundrar bollen över ribban är det mycket sällan som kommentatornerna pratar om tavlor och tabbar och undrar om han ska bli hängd när han kommer hem.
Om anfallarna hade skött sig under matchen och inte hela tiden slarvat bort fantastiska tillfällen så hade England lett med femton-noll och den där målvaktstabben skulle ingen ens ha lagt märke till.
Samma sak med Nigeria.
Där stod målvakten för en svit räddningar ingen berömde honom för och dessutom var det mål han släppte in faktiskt en forwardtabbe av värsta slag. En av anfallsspelarna stod helt passiv och tittade på när motståndarna laddade upp – i själva verket hade han lätt kunnat avvärja hela anfallet och därmed målet. Men inga tidningar rasar och skriker för det, fast det finns väl så stor anledning.
Målvaktstabbar märks tydligare och noteras därför. Men forward- och försvarstabbarna är femtio gånger fler i varje match men ger inte upphov till några kommentarer från kommentatorerna.
Apropå kommentatorer så måste väl Sverige ha de sämsta i världen. analytikerna i studio tycker jag ofta har bra synpunkter men gubbarna i rutan under match – kan ingen säga åt dem att det luktar illa med en kommentator som håller på ett av lagen? Det är publikens sak, gubbsen vid mikrofonerna ska enbart komma med upplysningar som pubiken behöver känna till.
Men det pladdras….
Svenska Dagbladet har inlett en snyftkampanj om cyklisterna i Stockholm. Vi fotgängare har rätt svårt att förstå den. Jag tror att man inte någonsin kan göra om staden så att tre kategorier i trafiken får egna revir att vara på. Tvärtom så tror jag att kategorierna ska vara två och inte tre, alltså 1. fotgängare och 2. fordon.
Till fordon räknas spårvagnar, bussar, lastbilar, personbilar och motorcyklar och trampcyklar. Till fotgängarna räknas alla som går eller som sitter i rullstol eller drar sig fram med rullator.
Att som valfläskspolitikerna försöka göra om ett i stort sett medeltida gatunät till tre-kategori-trafik kommer aldrig att lyckas. Redan nu är det problem: busspassagerare får stiga av mitt cykelbanorna för att där bli ihjälkörda av blankbrallor som tror att de cyklar på en övergiven landsväg i strax söder om Kalix. Eller som vid Slussen: fotgängare som väntar på grön gubbe står på en smal remsa med bilar framför sig och susande blankbrallor bakom.
En av pråmkrogarna i närheten har till och med en skylt som varnar sina gäster för… ja inte bilarna utan cyklisterna. Det är nämligen nedförsbacke där och cyklister tycks tro att nedförsbackar är Guds gåva till cyklisterna och der vore otacksamt att inte utnyttja den, dvs åka fort som fan.
I fem år gick jag varje dag med min pojke till och från skolan, inte för att skydda honom från bilar utan från cyklister. Bilarna hade jag nog kunna lära honom att se upp med, men cyklister som kommer överallt ifrån, kör mot rött, dyker upp både bakom och framför och lägger beslag på trottoarer… deras beteende kan man inte kunna lära en sjuåring att förstå och förutse.
Nej bort med alla cykelbanor.
Sänk hastigheten inom tullarna till 30 km i timmen och lär bilister och cyklister att samsas på gatorna så kan fotgängarna få hålla till på trottoarerna där de hör hemma. En trottoar ska vara trygg. Det är den inte i dag.
Ordning i trafiken, tack. Alla som har skyldighet att stanna för rött ljus bör samsas på samma plats, dvs gatorna.
Hur kunde de stora fälttågen över huvud taget bli av?
Kejsaren gned händerna och vandrade av och an i det stora rummet, belyst av en väldig brasa, vars lågor skapade dansande skuggor på väggarna, som om döda förfäder också gladdes åt kejsarens militära framgångar och trådde en triumfens tarantella på tapeterna.
- I morgon, sa kejsaren, i morgon går jag över floden med 120 000 man! En väldig armé, en obetvinglig armé. Och jag ska slå kungen och jag ska segra! I morgon skrivs historia, mina herrar, historia!
Hans generaler var så gripna av vara föremål för Clios uppmärksamhet att de knappt förmådde tala.
- Nå, sa kejsaren och vände sig till en av generalerna, vad sägs om att äntligen stå vid målet, efter månader av förberedelser, exercis, uppladdning…
- Jag tror jag aldrig upplevt ett lyckligare ögonblick, sa generalen.
- Och du? sa kejsaren till näste man.
- Min uppgift är inte lika heroisk men ändå viktig, sa denne, jag ansvarar för förråd och förplägnad.
- Just det, sa kejsaren, så sant! Nå, klockan åtta i morgon rör sig hela denna väldiga armé.
- Precis, sa generalen, och det betyder att vid halv sjutiden ska jag ha skakat fram 240 000 frallor med ost och skinka, 240 000 koppar kaffe eller te, samt 120 000 äpplen.
- En bra frukost – och sen! Marsch iväg! utbrast kejsaren. Vid tvåtiden är vi framme vid slagfältet.
- Men före det är det lunch, jag måste få fram 120 000 kycklingfiléer, 360 000 potatisar, skalade, kokta och varma, samt tolv tusen liter sås bestående av persilja, crème fraiche, färsk spenat och gräslök… sa generalen.
- Jaja, sa kejsaren, klockan två tågar vi mot äran! Gudarna håller andan när våra batterier släpper loss den första salvan…
- Efter lunchen hade jag tänkt mig äppelkaka, jag behöver alltså få fram 120 000 bitar äppelkaka och 12 000 liter vaniljsås, jösses, bara tänk det antal ugnar som kommer att behövs… här står vi på flodbanken… det är inte precis överfyllt av ugnar om jag säger…
- Äran vinkar åt oss, vi behöver blott sträcka ut vår hand… fortsatte kejsaren lyriskt, slaget börjar, nerver på helspänn, tänk er mina herrar, föreställ er dessa tappra 120 000… när de sätts i rörelse… med er i spetsen, dragna sablar, rök och damm… ljudet av hovar och skott…mot segern, mot segern!
- Efteråt blir det väl något färre, malde generalen på, men hur som helst har jag försökt, verkligen försökt att få fram 100 000 torskfiléer, 10 000 liter majonnäs, och 50 000 flaskor vitt vin… och var hittar man vin i detta leriga vårlandskap…
- Jamenförhelsickealladjävlarssvansar, utbrast kejsaren, hör upp med detta pladder om ostfrallor! Vi står ju för tusan inför en vändpunkt i Historien…
- Till kvällsmat hade jag tänkt sparrissoppa… malde matgeneralen på…
Ibland undrar jag hur historiens många väldiga fälttåg överhuvudtaget kunde bli av. Visserligen plundrade soldaterna åt sig käk, men ändå, Napoleon var ju ute och spatserade med 600 000 man… de knäckte traktens hela matförråd redan till frukost… Hur lyckades han ta sig ens fem mil utanför Paris med det gänget?
Hejsan svejsan från 80-talisterna. Men bevare oss vilka byråkrater 60-talisterna är!
Finns det språkliga och attitydmässiga skillnader mellan generationerna?
Att 80- och 90-talisterna kan engelska bättre än 60- och 40-talisterna är inte så konstigt. Men ibland kan denna engelska spela dem ett spratt.
Häromveckan stod det i SvD att i USA hade ”en kopia av en bok” efter flera hundra år återlämnats till ett bibliotek. Men på svenska heter det exemplar, inte kopia, som är något helt annat. Copy stod det i den engelska ursprungstexten vilket lurade den yngling som översatt.
Såna sammanblandningar av två språk kommer vi att få se mer av och vem vet? Kanske köper man på nätet två kopior av en bok i stället för exemplar om femton år.
”Det står ju i första paragrafen” säger min son ibland. Stycket, menar du. Säger jag.
Vissa andra skillnader har vi också lagt märke till, till, till exempel. Ungdomen säger att de vill ha ”en till macka” medan de äldre vill ha ”en macka till”. Ordet begå tycks ha begått självmord, ungdomen säger ”ta självmord”. Plus en del huvudsakligen obetydliga ting, samt slanguttryck hämtade från invandrares språk eller hiphop-sfären.
Vad gäller levnadssätt och vanor har tekniken satt djupa spår. Umgänge med halva världen via dator, benägenhet att visa upp sig på nätet på ett sätt som föräldrarna kanske anser lite väl privat samt ovillighet att träffa avtal: mobilerna gör att man hela tiden kan ändra förutsättningarna för en lördagkväll, glöm det där att ”vi möts klockan sju utanför Dramaten”.
Finns inte längre.
Analysföretaget United Minds har gjort en liten studie och jämfört jobbansökningar gjorda av 40-, 60- och 80-talister. (50 från varje grupp).
Fanns det några skillnader? Jovisst.
60-talisterna skrev de längsta personliga breven, 182 ord i snitt, 80-talisterna nöjde sig med 176 (=liten skillnad) medan 40-talisterna tyckte det räckte med 145.
80-talisten har ett framträdande drag; hen betonar de sociala och personliga egenskaperna mest. Frånsett just ordet social som 60-talisterna använder mest, annars dominerar 80-talisten mycket starkt med ord som glad, positiv, flexibel och trevlig när hen ska beskriva sig själv.
80-talisterna använder dessa ord dubbelt så ofta som de surare 40- och 60-talisterna, låt vara som sagt att just ordet social tydligen är ett starkt honnörsord för 60-talisterna.
Både 40- och 60-talisterna använder oftare ord som pålitlig, ansvar, ansvarstagande och ansvarsfull, 40-talisterna dubbelt så ofta som 80-talisten.
Att 60-talisten är bäst på att använda ordet erfarenhet kan bero på att 40-talisten varit mer obenägen att byta jobb och att 80-talisten ännu inte hunnit.
Noggrannhet är en gammal hederlig dygd som 40-talisten oftast framhåller.
Förekomst av ordet jag domineras helt av 80-talisterna, i materialet hittar man det 540 gånger hos dem men bara 120 gånger hos 40-talisterna.
Förstärkningsord typ mycket och väldigt är även det en 80-talistsgrej, mer än dubbelt så ofta som hos 40- och 60-talisten.
Tror man att 80-talisterna anländer till jobbintervjun med en kappsäck krav och en påse förfrågningar om förmåner och antalet kafferaster tror man fel. Ödmjukhet och flexibilitet framträder starkt i deras ansökningar.
80-talisten skriver också ledigare och enklare, 60-talisten däremot har en tendens till modeord, fina ord, krångliga ord och deras ansökningar var överlägset mest svårlästa. 60-talisterna är överlag mer självsäkra och har högre svansföring, skulle de ha råkat bli avskedade så beror det i regel på att den effektiviserat jobbet så in i norden att de blivit överflödiga.
60-talarnas självsäkerhet och byråkratiska ton framträder tydligt i följande citat:
”Avslutningsvis konkluderas att undertecknad är eminent lämpad för anställningen ifråga”.
Jisses.
Från Expressens bilaga leva & Bo hämta jag följande troligtvis helt korrekta men lätt förvirrande bildtext:
”Servetter sinnrikt vikta som romantiska svanar av Lollo Horn, Gunnar Kajs brorsons frus faster.”
Vad är det som driver folk, huvudsakligen damer, att ”gå ut” med sina kärleksaffärer och berätta för hela den tidningsläsande världen att de haft sex med den eller den? Är det någon ny sorts offentlighetsprincip?
Senast i dag står det i kvällstidningarna att en norsk dam vid namn Tora Uppström Berg, 21 år, för en norsk skvallertidning berättat att hon haft ihop det en natt med Jonas Bergström, som är förlovad med prinsessan Madeleine.
Om den nu fortfarande gäller, den där förlovningen.
Vad är det som förmår Tora att ”träda fram” med denna högst privata information? Om hon, som hon säger, tycker att prinsessan Madeleine har rätt att få höra sanningen, varför berättar hon då inte det för Madeleine – varför berätta det för hela världen?
Finnns det inga telefoner eller postverk i Norge?
Hoppas Tora på ett eget pratprogram i TV?
Och all de här brudarna som Tiger Woods satte på – varför berättar de om saken och visar upp sex-sms som de fått av golfaren? Av vilken anledning betraktar de inte dessa sms som privata? Vad ska vinnas på att visa upp dem? De kanske har filmat möten också och nu förbereder en offentlig visning av filmerna.
Kan kanske dra in en hacka.
Eller är det nån sorts feminism? Man ligger först ned någon som man inte borde ligga med och sedan berättar man för hela världen för att visa vilken skurk karln är.
Sånt man smög med förr smyger man icke längre med.
Vi måste rangordna drabbandet. Vi måste införa ett Drabbad I och ett Drabbad II och kanske ytterligare något. Det måste antydas en skillnad. Man kan inte ha samma ord för allt.
Tag en man på Haiti. Han är drabbad av jordbävningen. Han blev av med ena benet, sin familj och två kusiner och sitt jobb och sitt hus. Han bor i tält. Han har ingen aning om hur han ska klara sig.
Sen har vi en svensk som drabbats av flygstoppet.
Svensken sitter vid poolside i Larnaca med en gin&tonic i näven och berättar att han inte har en aning om när han kan komma hem.
Två drabbningar som liksom inte har samma klang.
Vi måste införa en rangordning.
Jag ser i TV att värdens nationer ska ge hela 40 miljarder kronor till Haiti, som totalförstörts av jordbävningen som dessutom krävde hundratusentals döda.
Det ser generöst ut.
Men faktum är att 40 miljarder kronor är mindre än två års barnbidrag i lilla Sverige. Ser man bidraget så är det kanske inte så mycket.
Vad kostar det att bygga upp ett helt land?
